"Gud elsker mødre"

I går leste jeg en liten artikkel i vårt land som het "Gud elsker mødre" skrevet av Linda Helene Haukland
Hun skriver om Maria og Elisabeth som begge fikk en spesiell oppgave som mødre. Så skriver hun:


"Det var mange ting som skulle være på plass før Jesus kunne komme til jorden; Maria, en ung jente som var på vei inn i voksenlivet, uerfaren og likevel villig til å si ja til det Gud ville med henne. Guds sønn i magen til ei ung jente var det eneste stedet Gud kunne bli menneske. Josef, en ung mann som valgte å bli far til babyen som om den var hans egen. Jesus ble født inn i et fellesskap hvor han fikk det han trengte. Familiefellesskapet er så viktig at selv Guds sønn ikke kunne klare seg uten det."


Jeg likte denne tanken, at til og med Guds sønn trengte en familie til å ta vare på seg. 
I det siste har jeg tenkt mer over morsrollen enn jeg pleier ettersom jeg i morgen skal holde et lite foredrag sammen med forfatteren av bloggen "absolutt hjemme" om det å våge å lykkes som hjemmemamma.
Et sitat jeg har lest i forberedelsene er dette:
"dere er arnens voktere. Det er dere som føder barn. Det er dere som gir dem omsorg og hjelper dem med å utvikle vaner for livet. Intet annet arbeid kommer så nært opp til det guddommelige som å ha omsorg for Guds barn" (Gordon B. Hinkley)


Maria og Elisabeth ble jo betrodd noen helt spesielle sønner, men alle vi som har fått privilegiet å bli foreldre har blitt betrodd noen av Guds barn, og det er nesten litt overveldende å tenke på.Jeg tror vi alle føler at vi ikke strekker til i denne store oppgaven til tider. Det er vel ingen jobb som kan gjøre oss så engstelige, frustrerte, til og med sinte av og til. Men det er vel ikke heller noe annen jobb som kan gi gleder som måler seg med dem man opplever som forelder.
I dag morges for eksempel fikk jeg en herlig start på dagen da min skjønne (akkurat da i alle fall) femåring krøp opp på fanget mitt. Vi hadde tv på og i et program var det en tenåring som var flau over mammaen sin. Da bedyret min lille gutt at han elsket sin mamma "Du er lykkemammaen min" sa han og krøp tett intill meg.
Jeg ble også veldig glad da eldstemann ringte hjem for å fortelle om et godt resultat på skolen. Jeg ble selvfølgelig glad for resultatet, men kanskje enda mer glad over at noe av det første hun gjorde var å ringe hjem for å fortelle meg om det.
Det er de små gode stundene som veier opp for alt det andre

Her om dagen leste jeg en Kronikkk av Marcus Birro der han slo ned på fenomenet skjønnhetskonkuranser for barn. Han minnet oss på at vi er voksne av en grunn, og det er at vi skal ta vare på våre barn.Her følger et lite utdrag:

"Vi bär alla på oförlösta drömmar. Men vi har alla också en skyldighet att inte föra över dessa döda drömmar på våra barn. Låt de få blomma i sin egen rätt och i sin egen tid.

Låt bli att skrika på dem, slå dem aldrig, dra inte i dem, slit inte i dem, älska dem, var nykter när du är med dem, lek med dem, be för dem, krama dem jämt, kör dem till träningen, skäm bort dem, vaka över dem, uppfostra dem, lär dem lyssna på Thåström och The Cure, håll dem i handen när ni går över vägen, berätta för dem om hur barn blir till, ge dem mod att inse att de duger precis sådana de är, lär dem att den här förbannade tiden vi lever i kommer göra allt den kan för att ljuga dem rätt upp i ansiktet och berätta för dem att de inte alls duger, men säg då till dem att de ....... kan ta sin reklam och sina perfekt retuscherade kroppar och gömma sig i en grotta någonstans.
Ett barn är älskat precis sådant det är."
denne uttalelsen har fulgt med meg i bakhodet og gjort at jeg har prøvd å bli flinkere til å se barna mine og være der for dem.